Farveblind

För Köpenhamnstrion Farveblind var det ursprungliga uppdraget helt enkelt att få saker att hända. Genom att framkalla en berusande blandning av techno, breakbeat, industrial och postpunk fanns det till en början ingen välgenomtänkt plan för hur det skulle gå till. Trion bestående av Jens Asger Lykkeboe Mouritzen, Magnus Pilgaard Grønnebæk och Anders Norre Arendt var stolta över att vara en sorts oregisserad projektil i feststartarklassen – ett tankesätt som gav dem oväntad uppskattning som ett explosivt liveband, med framträdanden på festivaler som Roskilde, Eurosonic och Reeperbahn.

– Jag tror att den ursprungliga planen var: vi gick på många konserter och tänkte att vi ville göra någon sorts konst där vi bryter ner barriärerna mellan hur det är att stå på scen och att vara i publiken, säger Magnus.
– Så vi ville verkligen göra något där vi lekte med hela den dynamiken. Och då brydde vi oss inte så mycket om exakt vad musiken var. På den tiden var vi inte särskilt bra, vi var inte riktigt producenter ännu. Vi lyssnade mest på elektronisk musik och kom från att ha spelat i olika band.

Farveblind började först som en duo med Jens och Magnus, och Anders anslöt några år senare. Det var då de började finslipa sin energiska, punkorienterade approach till elektronisk musik: som trio blev låtskrivandet tajtare, arrangemangen mer äventyrliga och deras känsla för textur och melodi utvecklades i nya, spännande riktningar. Precis som för många andra artister blev coronapandemin en viktig period för Farveblind att ompröva och finjustera det som gjorde deras interna dynamik så älskad på scen från början.

– Något väldigt intressant hände när vi tre började försöka komponera och skriva musik, istället för att bara tänka: hur gör vi ett drop för liveshower? Hur gör vi en låt som är värd att lyssna på?, säger Jens.
– Det som är viktigt att nämna är att hela processen att faktiskt skapa musik, och inte bara verktyg för dans, började 2020, när vi i princip var isolerade tillsammans i en studio.

EP-skivorna Mayhem (2021) och All Clubs Are Bastards (2022) blev en slags förstudie till riktningen för deras efterlängtade debutalbum.

I stora drag visar Micro Pleasures – som släpps den 15 maj 2026 – ett Farveblind som har väldigt roligt tillsammans med en eklektisk samling artistkollegor som trion mött genom åren. Men albumets elva låtar uttrycker också var ett sådant frisläppt skapande kan frodas i ett samhälle där oro, apati och kaos är utbredda.

“Micro Pleasures är en hyllning till de små ögonblicken av lycka man hittar i det annars förtryckande vardagslivet i den moderna tillvaron”, skrev bandet i ett gemensamt uttalande och förklarade albumets övergripande idé.
“Det utforskar hur flyktiga vardagsglädjeämnen kan fungera både som copingmekanismer och som subtila former av motstånd. Albumet är ett kollage av arbete tillsammans med många väldigt spännande människor. Det gjorde det möjligt för oss att utforska genrer och energier som annars inte hade varit tillgängliga för oss.”

Genom ett spektrum av artister från olika stilar, livsvägar och kulturella bakgrunder förstärker Farveblind sina ursprungliga ideal om ett gemensamt och decentraliserat projekt. Genom att bjuda in så många olika medverkande fångar Micro Pleasures – producerat av Farveblind och mixat av Gustav Brunn (Viagra Boys, Yung Lean) – organiskt den turbulenta tid vi lever i.

Albumet innehåller ett imponerande antal gästartister, bland andra itcallsme I, Sean Michael Seldorf Flaherty (USERS), k.flay, Elliphant, Jesse Clasen (Foreign Air), Sebastian Monti, Jesse Markin, Emmeline och Django Django.

– Vi vill verkligen samarbeta med artister, inte bara sångare, säger Magnus.
– För då tvingas vi tre att vara kreativa i nya riktningar, och det håller tåget i rullning. Jag tror också att vi har skapat en slags sandlåda där andra artister kan gräva lite, där de kanske kan ta ett steg utanför det de skulle göra om de släppte musik själva.

Första singeln “Salary Man”, med explosiv sång av USERS Sean Michael Seldorf Flaherty, är en syrlig techno-house-skildring av prosaisk kontorskultur. Den spänningsdrivna “Battle Lady-Like”, med Foreign Airs Jesse Clasen, kanaliserar Dave Arnold och tidiga Soulwax och känns som en nervkittlande jaktsekvens ur en futuristisk spionfilm.

Den tredje singeln “Natural Behaviour” har den brittiska artisten Emmeline som huvudsångare och visar en mer atmosfärisk och introspektiv sida av Farveblinds uttryck.

– Jag började tänka på någon som väntar på att någons “naturliga beteende” ska förändras, berättar Emmeline om låten.
– Och hur det kan vara en ganska meningslös uppgift. Kanske utspelar sig låten i en klubb vid världens ände, där vi alla undrar varför gräset växer uppåt, varför basgången slår hårdare när beatet droppar, varför vi straffar jorden för det den ger oss – och hur vissa mönster är svåra att bryta.

k.flays svala, lakoniska leverans i den basdrivna electro-punk-låten “Things” lyfter fram liknande motsägelser i konsumismens lockelse:
“Use it, lose it, find it buy it / Then repeat the process / Funny how the price tag isn’t really what the cost is”.

“Do You” lyfter samtidigt Farveblinds vanligtvis monokroma atmosfärer till ett mer baleariskt strandlandskap, drivet av Elliphants sensuella sång – frukten av en särskilt kaotisk sen natt i studion.

Den finske rapparen Jesse Markin skär genom big-beat-låten “Parapraxis” med sitt skarpa flow, medan itcallsme i tillför kaxig självsäkerhet till dance-punk-öppningsspåret “Knock Down Your Door”.

Oavsett om det handlade om att bygga om produktioner från grunden, arbeta inom tydliga begränsningar eller luta sig mot nostalgiska rave-referenser, lät Farveblind varje samarbetes energi styra processen – och uppskattade själva skapandet lika mycket som slutresultatet. För alla tre medlemmar innebar Micro Pleasures också, ironiskt nog, att sluta mikrostyra arbetet och låta musiken hitta sin naturliga riktning.

– Det kom till en punkt – och det hände med många låtar, och även med framtida Farveblind-låtar – där man inser att även om man är engagerad i något så är man inte nödvändigtvis gift med det, säger Jens.
– Jag lärde mig verkligen genom den här processen att man måste släppa taget för att se vart låten vill gå, istället för vart ens hyperfokuserade detaljhjärna vill att den ska gå.

I sin tidiga fas hade Farveblind kanske valt att avsluta ett album med maximal kraft – som på det brusfyllda instrumentala spåret “Heartbreak Beats”. Men ganska ironiskt för ett band vars namn kommer från det danska ordet för “färgblind” erbjuder albumets avslutning, den mer färgstarkt horisontsskådande “All of the Atoms” – ett samarbete med brittiska artrockbandet Django Django – en lättnad från de beatdrivna urladdningar Farveblind blivit mästare på.

– “All of the Atoms” har en väldigt speciell plats i mitt hjärta, säger Magnus.
– För det finns tid i den låten. Det känns som att vi inte behöver göra någonting. Det finns ett slags lugn i att ingenting händer. Den bygger upp, men inte mot något särskilt. Och att avsluta på det sättet gör att jag vill lyssna på hela skivan igen, för den behöver inte sluta på en topp. Det är en av de första gångerna vi medvetet har gått emot allt vi lärt oss – att man måste landa på en viss punkt. Jag tycker det är så vackert att vi med den här skivan slutar i helt motsatt riktning. Jag är verkligen stolt över det.

Micro Pleasures, som började ganska blygsamt med idén om att “göra musik med vänner och sprida bra vibbar”, utvecklades naturligt till musik som är både politisk och njutningssökande – utan att be om ursäkt för något av det.

– Den här senkapitalistiska världen vi lever i känns som ett hamsterhjul, avslutar Anders.
– Ingen slipper undan det hamsterhjulet, och därför tenderar alla att skriva musik om det. Till exempel när vi spelade in “Knocking Down Your Door” stod vi utanför studion under en session med André (Stärnman) och Camilla (Wallöe Ayangco). André sa: “Jag har slutat röka, men jag vill ha den där lilla saken. Det är inget beroende, bara ett litet nöje. Ett mikro-nöje.” Det fastnade hos oss alla. Vi tänkte: du har helt rätt. Och från den punkten började vi väva ihop ett övergripande tema kring det – och det föll sig helt naturligt med hela albumet.