Good Luck Club är en klubb som vill ge akter en plattform att växa sig större på, inför att världen så småningom och förhoppningsvis öppnar upp igen. Kom och upplev några av de framtidsnamn vi tror att ni kommer se på andra sidan av alla restriktioner och begränsningar!
Det finns många saker som är anmärkningsvärda med Malmöiterna i Spunsugar, den ena mer ögonbrynsresande än den andra. Frågan är vad som är mest imponerande – att släppa en EP och en skiva på nästan exakt ett års tid, att blihyllade av den legendariska radio-DJ:n Steve Lamacq, eller att profilera sig med genrekombinationen av shoegaze och alternativ rock men ändå vara helt säregna med sitt sound. För det är inte Slowdive eller R.E.M. som åsyftas i varje genreände, slutresultatet är snarare hämtat ur ett futuristiskt racingspel på Playstation 1 eller introtemat tillnågonting som visades på MTV klockan 02:30 cirka 90-tal.
Men om det bara ska omnämnas en enda sak som är Spunsugars största fördel (än så länge), är det fullängdsalbumet “Drive-Through Chapel” som släpptes sent förra året. Däri finns alla kvalitéer som någon skulle kunna önska sig av bandet, vare sig det är antemiska refränger som de i “Happier Happyless” och “Belladonna”, hårt slående industrial-vibbar på “Time Enough at Last” eller emotionella urladdningar som de under den exemplariskaavslutningslåten “Wishes”. Garantin för att albumet inte skulle vara en engångsföreteelse är tack och lov redan här, med den drömska syntladdade singeln “(You Never) Turn Around” som gavs ut i vintras. Spunsugar har bevisat sig vara en gåva som aldrig slutar ge, och vi väntar spänt på vad som presenteras härnäst.
Med självklara syntpophits som “Take Me, I’m Yours” och “Keeping Silence” hördes det att Simeon Pappinen Hillert hittade någonting speciellt genom Silveräpplen redan under projektets start. Känslan för välskrivna popstrukturer känns som att de satt i ryggraden på honom, som om de flödade inom honom med varje hjärtslag. Nu med den några månader gamla EP:n “Dream Box Distorting” fortsätter han bevisa just det, inte minst håller GAFFA med i sin recension där han belönades med ett 5 av 6-betyg. Vare sig det är under det subtila crescendot backat av en karg syntbas, flimrande syntar och harmoniskt blås på “Flickering Heart” eller det smakfulla mötet mellan 00-talig indiepop och galopperande smygtechno på “The Echo of Her Heart” befinner sig Silveräpplen i en stadig toppform på sistone. En toppform som vi är så exalterade att få uppleva på Oceanens scen.
